Cornelia Grundström Morillas

Hej fina du bakom skärmen 💛

Känns nästan som att vara tillbaka i stenåldern och skriva mitt första inlägg, 25 maj 2025. Bloggande är ju egentligen typ dött? Ändå väljer jag att börja nu, känns mycket mer äkta än ett perfekt instagramflöde, en redigerad vlogg eller en ”rolig” dans på TikTok. =)

Just nu i livet har jag varken tid eller lust att ta dom där perfekta bilderna eller spela in något som ska generera likes. En blogg känns mycket mysigare? Som en tidning där varje sida blir något för själen att landa i. Något som går in i hjärtat och som inte bara scrollas förbi. Som en minnesbank att blicka tillbaka i. Jag vill i alla fall testa.

Vem är du där bakom skärmen? Är du en mamma? En syster? En dotter? Matte eller kanske husse? Du är varmt välkommen hit. ♡ 

Själv heter jag Cornelia, har en 10 månaders bebis som just nu ligger vid min sida och sover sin första vila för dagen. Vi befinner oss på semester i södra Spanien, i en liten magisk surfort som heter El Palmar. Turkost vatten, vida stränder och hippie vibes så långt ögat når. Jag älskar att vara här. Hösten 2023 bodde vi i huset som vi hyr just nu, känns på ett sätt som ett annat liv, men ändå inte?

Detta är huset som jag fick reda på att jag var gravid i. Det var här jag tog ett graviditetstest när jag helt plötsligt kom på att min mens var några dagar sen. Jag satt och pratade med min bästa vän Elina i telefon när jag helt plötsligt från ingenstans kom på att ”undra när jag ska få min mens”, jag räknade dagar i kalendern och insåg att den var 3 dagar sen. I en necessär hittade jag ett graviditetstest och tänkte mest att det vore lite kul att testa. Tänkte inte så mycket mer på det, var helt övertygad om att mensen bara var sen. Men sen visade det två starka streck?! Jag blev helt chockad. Trodde verkligen inte det var sant.

Tog ett till test morgonen därpå, där det nu stod tydligt ”gravid” 2-3 veckor”. Lyckan var total! En sån glädje och eufori. Var som på moln i flera veckor.

Och tänk att vi nu är här igen, i samma hus, med vår dotter som igår blev 10 hela månader. Så mycket blandade känslor att vara här. Första veckorna var så magiska, sen helt plötsligt en dag började jag blöda och var helt inställd på ännu ett missfall. Tror jag var i vecka 8. Jag kommer ihåg sorgen jag och Amadeus kände den dagen då allt föll. Vi grät floder. Försökte ändå peppa varandra med ”det var kanske inte meningen nu heller”. Dagen efter hade vi ett bokat ultraljud som var planerat sedan länge. Kommer ihåg vad jag sa till läkaren när jag kom in i rummet:

”Det är ingen idé att lyssna på något hjärta, för jag började blöda igår, så bara ge mig tabletter så att jag får ut allt”. Sen chocken när vi under ultraljudet hör ett livs levande hjärta som dunkar där inne. Jag började storböla, trodde verkligen inte att det var möjligt. Det fanns ju ett liv inom mig, det var Soliana som låg därinne. Fick reda på att jag hade något på H som jag inte kommer ihåg nu, men det var en del av livmodern som blödde. Vilket gjorde att jag nu kommande veckor var tvungen att vila, inte träna, ligga ner så mycket som möjligt för att inte riskera ännu ett missfall. Så nu fram till vecka 12 tog jag det väldigt lugnt.

Kommer ihåg att jag åkte hem till Sverige dagen efter för att bli ompysslad av mamma. ♡